Särskolan i Sverige

Särskolan är, som namnet visar, en skolform för de elever som av olika anledningar inte kan gå i den vanliga grundskolan. Den är dock inte öppen för alla elever som har problem i den vanliga skolan. Särskolan är till för de elever som har en mental funktionsnedsättning, till följd av utvecklingsstörning eller hjärnskada. 

Precis som den vanliga skolan är särskolans första nio år obligatoriska. De flesta särskoleelever går i grundsärskolan, men för de som inte klarar av denna finns träningsskolan. Man kan säga att gränsen för att gå i särskola är en IG på högst 70, och att gränsen för att gå i träningsskolan går vid en IQ på 50. I praktiken är det dock många saker som tas med i beräkningen. Särskolan regleras i skollagens sjätte kapitel.

Särskola då och nu

När den obligatoriska folkskolan i Sverige infördes 1842 omfattades inte barn med olika handikapp av denna. De första skolorna för barn med funktionsnedsättningar bedrevs av olika eldsjälar, bland annat Emanuella Carlbeck som öppnade den första särskolan, en s.k. idiotanstalt (sic!) i Göteborg 1866. 1874 öppnades ett internat för elever med utvecklingsstörning i Stockholm, och 1905 en skola i Norrköping, men det skulle dröja innan några fler tillkom. Den första lagtext som reglerade skolgången för barn med mentala funktionsnedsättningar kom 1944, men den förändrade inte särskilt mycket i praktiken. 1968 trädde omsorgslagen i kraft, och då fick alla barn, oavsett grad av funktionshinder, rätt till en utbildning.

Införandet av omsorgslagen gjorde dock inte att allt blev frid och fröjd. Så sent som 2011 utförde Skolverket en granskning av kommunernas utredningar om placering i särskolan. Granskningen visade att en del elever felaktigt hade placerats i särskola, trots att det inte fanns grund för detta. Informationen till föräldrar med utländsk bakgrund om varför deras barn hade placerats i särskolan varierade också i kvalitet, och var flera gånger undermålig.